Tantig egentid och helgens dop

Egentid. Blir så förvånad hur otroligt skönt det kan vara ibland. Och att bli tillfreds utav så löjliga saker! I lördags efter att A hoppat på tåget på eftermiddagen visste jag knappt var jag skulle börja. Men det blev inledningsvist ljuvligt indiskt i soffan framför maraton utav diverse bröllopsrelaterade program. I reklampauserna passade jag på att byta lakan, tömma tvättmaskinen, fylla diskmaskinen. Efter att jag tömt fjärde tvättmaskinen och stolt klappat mig på axeln började jag misstänka att något var på tok. När jag en stund senare höll på putsa bort klottat stearin från vardagsrumsbordet stirrade jag problemet i vitögat. Kunde det vara så att jag blivit tråkig?  Lite tantig? För vilken frisk 27-åring spenderar den dag då man kan göra vadsomhelst åt att storstäda huset??

Lite skärpning lyckades jag ändå med. En promenad med Victoria fick mig åtminstone att lämna huset 1,5 timme. På kvällskanten återgick det till tantfasoner, somnade i soffan strax efter 21 framför någon B-film. På söndag morgon vaknade jag strax innan 7, drog mig lite men bestämde mig för en morgonpromenad i den bitande kylan. Som den nybörjar-tant jag är stannade jag givetvis upp vid trädet där två ekorrar höll på jagade varandra upp och ner. Stod där och småsuckade och log för mig själv, fick en stund senare höra att jag gett bilden av att vara nån "hullu". För där på cykelvägen kom grabben från grannhuset traskande emot mig, påväg hem från en inflyttningsfest
 I whiskey-yran hade han nog inte märkt att det var jag, men jag hälsade. Den korta konversationen gick mest ut på hur "hullu" jag var som var ute och gå dendär tiden. Skulle haft lust att kontra med "nej, jag är bara lite 'tant' ". Hela konceptet med nykter morgonpromenad på en söndag verkade vara lite för mycket för vår  granne att ta in, så jag rådade honom att gå och lägga sig. Avgör nudå själv vem som är mer galen, jag håller min åsikt för mig själv.

På söndag var det dop som huvudprogrampunkt. Damen i huvudrollen fick namnet Viivi Emilia, fint namn till en riktigt fin tös. ^^ Detta var mitt första dop någonsin, fick dessutom stå där framme då föräldrarna hade bett oss bli faddrar. Lite nervöst! Om man får säga det, tur att dethär sällskapet inte är utav den religiösaste sorten. Behövde inte läsa något och ceremonin var fort. En finsk bibelvers var jag tvungen att mima, så rätt smärtfritt gick det.

Uppladdningsfrukosten innan bilresa till Uleåborg. En hemlig "hemmottelu" som jag har är Pågens Subs, så vitt som bröd kan bli! Supermums med skinka och gurka på... ^^

Summan av kardemumman, ett riktigt mysigt dopkalas (kan de ens vara annat än mysiga?), stort grattis till hela familjen Määttä-Mähönen! :)

Korta kvällar och matprat

Har varit väldigt glist med inlägg den senaste tiden. Orsakerna är flera.

Kvällsrutinerna är har flugit rent åt hell på senaste tiden. Från att ha 5-6 timmar fritid mellan hemkomst och läggdags till att nu vara nere på 2-2,5 timmar, det suger lite röv ibland. Hade ställt in mig på att komma iväg till gymmet nån eftermiddag denna vecka, bara för att få registrerat ett permanent gymkort att använda åtmintone om veckosluten. Njaaae... Mellan all snöyra och jobb som aldrig verkar ta slut så gick det aldrig så väl. Får se vad nästa vecka har att bjuda på. En ny omgång förkylning kanske?

För att förebygga förkylning, och för att överhuvudtaget orka stiga upp vid 6 lägger vi oss tidigt. Nu ännu tidigare, då kroppen ropar efter det. Minns att jag för några år sedan kunde avsluta ett gympass kring 21 eller lite därefter. Nuförtiden stegar vi till säng vid samma tid.

Så jag är hemma vid sju på kvällen, har med hämtmat eller styr ihop nån kylskåps-special. I bästa fall har sambon gjort mat. A kommer hem vid fem och skulle de flesta dagar ha gott om tid att göra mat innan jag är hemma. Varför det inte blir av så ofta är endast mitt eget fel.

A lider lite av prestationsångest i köket. Hemma hos oss förekommer ris- och pastarätter i perioder, korta sådana. Också potatis där inberäknat. Grovt sagt blir det nåt med pasta, ris eller potatis max 1 gång i veckan. Ofta då på veckoslutet. Vad gör man för middag resten av veckan då? Wok och protein, wok och protein i olika former. Eller varma smörgåsar, typ bruscetta eller annat. Nån enstaka gång en slät soppa. Men absolut inga köttsoppor eller ärtsoppor, det får jag nog av på annat håll. Min stackars sambo hade ett triumfkort i köket innan vi flyttade ihop och började äta tillsammans varje dag. En favoritgenre utav mat, som han kände att han bemästrade som ingen annan; uppgraderade snabb-pastarätter. Ni vet dedär Felix-påsarna man köper och bara tillsätter kött? Hawaii-pasta eller Bolognese-pasta, vad dom nu heter. Dehär färdiga rätterna gillade han att piffa till på olika sätt, och det blev faktiskt allt som oftast riktigt gott.

Men nu ska vi ju inte ha pasta i vårt hus längre.

Eller potatis, kokt eller mos, ingen skillnad.

Och NEJ, absolut inte Mommos påsamos!

Fullkornsris går an, men koktiden ligger på +30min. Glöm det.

Erkänner att jag ibland kan vara lite väl kräsen för mitt eget bästa. Visst skulle jag äta Felix bolognese med extra spices om det fanns på matbordet en sen eftermiddag, men situationen är lite densamma som när man har en gammal tant framför sig i kassakön. Tanten är jätterar och pratsam med kassatanten. Tanten tar en evighet på sig att gräva fram pengar och betalar givetvis med en sedel och en hel drös med slantar. Man ler där bakom henne i kön och försäkrar att det inte är någon fara, när man egentligen tänker något helt annat.

Men vi jobbar på det. I tisdags kockades det t.ex. wok med köttstrimlor med hjälp av muntlig telefonkommunikation. Och gott blev det!

Dethär veckoslutet är det bl.a. dop på agendan. Denna förmiddag blir det massage, innan A tar tåget till Uleåborg. Själv åker jag upp först imorgon bitti, och får därför njuta av en lördag med me-time. Lär ska innefatta sängklädesbyte och bykande, men också soffhäng, Ben&Jerrys och SATC senare på kvällen.

Veckosluuuut! Yeeeeow!

Barnen morgonbusar, började under matbordet och slutade i hallen.

Väntar på grillväder just nu! Småningom blir det nog säsongsöppning i grillkåtan på villan. Men kanske man kunde slänga ut elgrillen i snödrivan och grilla redan nu? Nån ska ju vara först....

Bekännelser från en utekväll

Vi testade på två nya ställen i lördags om kvällen. "Det ena värre än det andra", som vi själva summerade kvällen lite sarkastiskt och lite skämtsamt.

Inledningsvis blev det käk hos en restaurang som öppnade förra veckan. Vi kom in utan bokning och passande nog fanns där ett bord ledigt för oss. Vi slog oss ner för att beställa ur den väldigt autentiska italienska menyn. Blev förrätt och pastarätt för oss båda två. Första tallriken väntade vi på i en dryg halvtimme. Fick öl och vin till bordet som vi beställde, frågade om vi kunde också kunde få vatten till bordet. Fick en kanna och ett glas.

Min förrätt var riktigt nam! Mycket starka smaker (vitlök dominerade). A's tallrik var också kryddstark, och han är ändå rätt okej med starkt. En vink, 'chili' i menyn är definitivt starkt. Antar att de t.ex. använt chiliolja i det smälta smöret, det såg väldigt anspråkslöst ut men brände länge i halsen efteråt. Huvudrätten väntade vi på 45 minuter efter att vi ätit den första rätten. Säkert att säga att tålamodet gick på det sista. Var så hungrig att jag till och med glömde ta bild på våra portioner! DET påvisar något! Min tallrik beskrevs i menyn i stil med 'pasta i citron- och vitvinssås, tomater och räkor'. Nån typ av brödkrutonger fanns också med. Sällan har jag upplevt sådan frustration på en restaurang. De som känner mig vet att det skall mycket till för att jag lämnar mat på tallriken, oavsett om jag äter hemma eller ute. I lördags var jag dessutom vrålhungrig när vi fick vår mat. Kunde nästan ha börjat lipa efter första tuggan. Smakade INGET annat än citron och peppar. Då tycker jag ändå om citron och använder det mycket i matlagning. Men aldrig såhär mycket. Känns elakt att säga men jag var verkligen besviken. Åt hälften och gav upp. Eller, jag åt de fem räkor jag hittade bland pastan och gav sen upp. A var inte mycket nöjdare. Hans pasta i långkoks-nötkött smakade tyvärr niente. Då vi rätt nyligen varit i Italien har A flera gånger har dagdrömt om en specifik pastarätt vi åt första dagen. Upplägget lät liknande och han hade nog hoppats på något liknande. Men långt ifrån, tyvärr.

Skulle eventuellt kunna besöka restaurangen igen för att testa på deras pizza, men tröskeln är mycket hög i dethär skedet. Utbytte några ord med den ena ägaren när jag betalade för oss. Mitt missnöje kunde knappast misstas. Han sade att de har gott om styrka i köket, men att de ha för lite servitörer och för stor efterfrågan. Problemet/problemen må vara vad det vill, men hoppas verkligen att de uppmärksammar dem i tid innan ryktet hinner ikapp dem. Riktigt juste koncept, fint, trevligt utrymme och bra location. Men lämnade mycket att önska främst i serviceväg. Mitt tips är att besöka stället, men att vänta några veckor tills de har blivit "varm i kläderna". Ät något smått i förväg dock, bara för säkerhets skull. Prismässigt ok, pröjsade knappa 60€ för förrätt och pastarätt, en öl och ett glas vin.

Det andra stället vi besökte var semi-nyöppnade puben Donner. Kul med en FRÄSCH bar! Vet inte exakt när under senhösten/vintern som puben har öppnat, men var än så länge i trevligt skick. Väntade oss en mysig kvarterspub, möttes av lite annat. Mitt resonemang: som att man skulle ha klivit på Sverigebåten och satt sig i en perus Suomi-baari, humpa-karaoke och på-gränsen-till-överförfriskade övre medelålders firare var det här! Riktigt shysst stämning, icke att missförstå! Vi hade nog minst lika roligt att ta del av firandet som de som firade. Dock kände vi nog oss något missplacerade, besöket blev därför inte långvarigt. Hoppas att stället får hålla sin standard och inte "går ner" som många ställen ofta gör.

Övervägde att svänga in via Mäkkens lucka, men körde rakt hem istället. Blev en bit smörgåstårta till nattmat och portion lärdom. Sällan vi kommer oss "ut på stan" om veckosluten, och nu bekräftade vi det vi intalar oss själva jämt och ständigt.
-"Man halls nöjdast baa man lömmar heim."
Turha ees yrittää... :D

Förrätt, vitlöksborstad bruscetta, getost, pesto, karamelliserad lök och balsamico. MUMS! Gott vitt vin serverades också. A's bricka med lufttorkad skinka och något kryddig korv, marinerade oliver och tomater, chilismör och bruscetta. 

*Bild på huvurätt FATTAS! WHADDAAP with that!!??*

Födelsedagstårtan som jag slängde ihop igår om kvällen, den fick A ta med sig till jobbet imorse. Första gången jag testade på sockermassa, förvånansvärt lätthanterligt! Något ojämt resultat, men va ska man just förvänta sig som amatör..? Alla vet att det är smaken som räknas! ;)

Tyst i huset och smörgåstårta

Här har det varit tyst i nästan en hel vecka, vi har nämligen haft fullt upp att hålla sjukstuga. Har kört med ett brett koncept denhär gången. Jag tog mig an flunsa-biten i huvudsak, medan A höll till godo med magvirus. Vi har också hunnit utbyta några symptomer med varan, men nu börjar vi småningom vara återställda. Själv håller jag ofrivilligt fast vid en envis hosta, som mest visar sitt fula tryne en halvtimme efter läggdags. Har sovit sittandes de fyra senaste nätterna då ingen hostmedicin eller pastiller biter. Börjar uppriktigt sagt bli lätt förbannad på läget. Mitt i natten kan man bli farligt desperat över rethosta. Det är illa när man i nattmössan börjar fantisera om att köra ner en såndär flask-diskborste i strupen för att komma åt det som kittlar i halsen. När hostattackerna blir riktigt illa hjälper inget annat än att dricka kallt, ståendes. För ett par nätter sedan fick jag en snilleblixt medan jag drack en glas apelsinjuice. I skenet av kylskåpslampan kom jag att tänka på hur vi i hejarklacken i högstadiet körde med citronsaft för att "smörja" halsen. Fick syn på en flaska citronsaft i kylen och gjorde genast slag i saken. Tanken var god, med tydligen passar citronsaft och hostmedicin sisädär tillsammans. Den frätande känslan hjälpte dock mot hostan. Bara tillfälligt, givetvis.

Men nog om elände, för idag firas det födelsedag! Älskade sambon fyller 33 idag! Det har uppmärksammats med regelenlig "bättre frukost". "Bättre frukost" är en uppgradering från "veckoslutsfrukost", men har inte lika brett utbud som brunsch eller "hotellfrukost". På "bättre frukost"-bordet kan man bjuda på endast de bästa delarna, också varför denhär frukostformen även kan kallas "Det Bästa" eller "Valitut Palat". Denhär typen av uppiffad frukost uppskattas främst utav de vuxna som annars inte kan äta så mycket på morgonen, samt matpetiga barn.

Efter frukosten fick A också ett paket att öppna. Presentens natur har länge varit luddigt och oklart, men under gångna sjukstuge-vecka har en specifik idé börjat kännas väldigt konkret. I samarbete och sponsorering med mor och far togs beslutet. Så igår efter jobbet slog jag bokstavligen till; slog pengarna i disken vid Power och bad försäljaren om ett par trådlösa hörlurar för PS4, pronto. Till den som lever i tron om att en dörr ska vara tillräcklig distans mellan en spelande sambo och dig själv: du lever i en stor, fet LÖGN. Hörlurar gör allihopa nöjda. Det ger en bättre spelupplevelse, men viktigare, det möjliggör alla möjliga aktiviteter för den andra parten i rummet bredvid. I. Ett. TYST. Hus.

Så småningom blir det middag på valfri restaurang, födelsedagsbarnet får givetvis bestämma. Tippar att det blir regelenligt Pedrinas, ELLER den nyöppnade italienska restaurangen Sigrids.

Ett hårt paket

Bättre Frukost: bacon, dillomelett med tomat, skinka och ost, youghurtfluff toppat med Alku-musli, och givetvis ugnsvarma croissanter

Beefcake, då födelsedagsbarnet får välja. Slängde ihop denna i förmiddags, snart får den provsmakas!

I vårt vardagsrum kan man härefter njuta av tystnaden även om det pågår alien-krig i rummet bredvid. Vid sidan av dagens bloggande blev det nostalgitangerat med Gladiaattorit från tidigt 90-tal. 

TB till tidigare i veckan. Frossa även under två täcken, alltid lika charmigt med sjukstuga.

Alla har väl sett denhär bilden cirkulera på FB under veckan. Förutom mamma och pappa då, sätter med den här så ni också får se. Hihi?

Om att ta nästa steg

Då och då kommer man till ställen i livet då man måste fundera hur man vill fortsätta framåt. Kan vara en svag sväng åt höger eller vänster, eller en tvär T-korsning. Man kanske kommer till ett brant stup med rinnande vatten där nere, och man får överväga riskerna. Något inte fullt lika våghalsat är att komma fram till en bredare å, som man inte riktigt ids hoppa över än. Man går istället på den steniga stigen längs ån och hoppas att man småningom hittar en bro att gå över istället. Bron kanske uteblir, så man får lov att hoppa. Blir lite blöt i värsta fall, eller så går det utan problem. På andra sidan väntar en bekvämare stig och man går åter åt rätt håll. Vad det än gäller, så är det detdär nästa steget som är början på fortsättningen. Vare sig risken med steget är stort eller litet måste man alltid komma ihåg en sak. Steget kanske kan vara slutet på en era, men resan fortsätter. Livet kommer att fortsätta efter att man hoppar nerför stupet. Strikt fiktivt talat.

Igår hoppade jag själv från stranden ut till en sten en bit ut på älven. Den första är stenen är värst, då man inte är säker om den står stadigt på bottnen eller om man kommer att tappa fotfästet och bli blöt. I varje fall ska jag över till andra sida nu, det har jag bestämt. Jag måste över älven med stenar för att kunna vandra vidare. Har traskat längs med älven ett tag nu, testat ta ett steg ut nu som då men har inte velat ta risken att få väta i skorna. Men nu tog jag steget. Ut på stenen stuttade jag, och det kändes bra! Ett par stenar kvar så är jag där på andra sidan. Jag kommer att vinka älven farväl och gå glad i hågen genom det höga gröngräset på andra sidan.

I många fall är det frågan om att avsluta kapitel. Göra något som är nödvändigt för att gå vidare, för att må bra. Kanske hade man klarat sig bra längs samma stig som tidigare, men vill man verkligen att ens egen ängslighet står ivägen för ens lycka? Speciellt om risken inte är stor, speciellt när man är medveten om saker som måste göras, steg som måste tas. Varför inte göra det, varför inte redan idag?

Tiden läker mycket, men inte allt. Bitterhet, samt en svårförklarad osäkerhet bubblar upp till ytan nu som då. Det är något som jag haft att jobba med under det gågna året, men igår tog jag ett steg i rätt riktning.
Jag förlät.
Uttalade orden för mig själv och andra att höra. Även om det kanske mesta var jag som förstod innebörden så är det okej. Det kändes bra, det kändes lättande. Har kommit så långt sedan 'då', har lärt mig så mycket. Har också insett att följden av 'mitt steg' kanske inte bara gör gott för mig utan också för andra. Man kanske inte ser det i stunden,  kanske det inte händer genast, men jag vill tro att det spelar en roll.

Så varför tvekar du? Varför överväger du fortfarande att ta steget även om du egentligen vet att det är första steget till något bättre. Handlar det då om att förlåta dig själv eller någon annan, att klippa band, svänga blad eller öppna en dörr som du har sneglat på under en tid. Stort eller litet, visst kan det vara svårt, men det är ingenting nytt under solen. Alla har varit där. Det att du tänker på att ta steget är redan en bra bit på vägen. 

Jag hoppas att du kommer att vandra bland det höga gröngräset snart, om du inte redan gör det. :)

Inget gröngräs här, inte ens lite solsken. Och definitivt genomfrusna fingrar och tår! 

But we bring our own sunshine, every day. <3

Fullt ös kreativt rastlös!

Hade ett seriöst samtal med Mimmi igår innan läggdags. Förklarade att vi inte ska stiga upp innan åtta och hon får låta bli att börja jama vid fem. Av någon orsak kunde hon hålla sig ända till 06.30. Men då blev kissen rastlös som om hon hade betalt. Hoppade upp på magen och krafsade, krafsade på vardagsrumsbordet, krafsade på köksstolarna, hoppade ner i min låda med tyger och garn i sovrummet och krafsade däri. Men det som alltid funkar för att få upp mig ur sängen är att krafsa på något "nytt". Ett obekant krafs får en på allerten, man tar på dendär WTF-minen och hoppar upp, varpå mirre springer och gömmer sig under köksbordet. Och så länge man inte får reda på var det nya krafset kom ifrån kommer det fortsättningsvis funka.

Mimmi var inte den enda som vaknade rastlös. Jag var till och med lite gymsjuk. Whaaaeet??? Men det gick om rätt snabbt. Övervägde en morgonpromenad ännu innan sju, strax innan jag somnade om. Skönt. Steg upp lite efter åtta, åt brända bananplättar och drack morgonkaffe i lugn och ro ända tills det inte längre var så rofyllt. Helt regelenligt blev det skitbråttomt till massören och vi sköt in genom väntrumsdörren en minut innan inbokad tid. Extra plågsamt idag, men nödvändigt ont, så att säga.

Tillbaka till rastlösheten. Under förmiddagen omvandlades känslan till pysselsjukhet. Ojdå, det var en stund sedan sist..? Som konstaterats med jämnåriga vänner faller pysslande ofrivilligt mer eller mindre bort när man blir äldre. Varför? Som tonåring var det ju givet, och givande, att måla, rita och pyssla. Inget har ju förändrats, annat än att man kanske inte längre ser nyttan med hobbyn. Idag har man mindre tid och energi än tidigare, allt man spenderar tid på ska på något vis vara "lönsamt". Att rita ger ju en inte bättre kondition eller mat på tallriken, liksom... Men nu känner jag att det är dags för egen del! Är glad att det för en gångs skull finns energi och vilja att göra något utöver det vanliga på veckoslutet. Har en del idéer i skallen, men till det jag helst skulle vilja göra behövs en printer. A överväger en grabbkväll med jobbkompisen ikväll, så nu leker jag med tanken att köra till Jeppis senare ikväll och pyssla vid jobbet. Kan delge så mycket att jag vill göra upp en mindmap. Gjorde många sådana under studietiden, finns inget bättre eller roligare sätt att konkretisera sina idéer! Nåväl, får se hur det blir med mindmapen. I annat fall blir det något på hemmaplan. Skön musik, ett par kolpennor och ett glas vin är också en inbjudande tanke.

Tog redan nu ut en del av den kreativa energin på att göra cupcakes och testa nyaste fyndet på bakfronten. Köpte hjärtformade silikonformar förra veckan, sådär lagom till Alla Hjärtans dag. Förvånansvärt nog blev det ett riktigt lyckat bakresultat! Red Velvet blir aldrig fel. ;) Till följande middag; grönsakswok med tofu. 

Cupcakes var det här! Hittade också några rullar med jättefina band från HongKong, vet exakt vart dom kommer passa... ^^

Lycklig med problem

Är det så här det känns att va lycklig?
Det är inga problem.

Citetat Snook feat. Veronica Maggio; "Inga Problem". Idag kanske det är svårt att fatta att vara lycklig, det är så jag har tolkat deras låt. Vi har så mycket att vara lyckliga för och som så enkelt tas för givet, att vi kanske inte vet hur lycka känns. I slutet av låten uppdagas det,

Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det

Så fel det kan bli. Man har då insett att man borde vara lycklig med allt som är. Men så kan man köra fast när man äntrar sina småa problem, samtidigt som man inser att det bara är en skitsak man oroar sig över, men att det ändå äter på en. Ibland kan detdär problemet till och med bottna i något som borde göra en lycklig, men som man istället väljer att se den negativa sidan av.

Mycket på jobbet och övertid är något som jag nu känner att tar mycket mer energi än jag skulle vilja. Har inte ork för mycket hemma, nöjd om jag orkar göra mat när jag kommer hem. Det blir soffligg och sängdags kl 21. Seriöst, vem lägger sig så tidigt? Vi gör det, annars går det inte ihop på morgonen. Om heljen blir det också mycket 'pös', en resa till mataffären och en till massören. Ett par bättre måltider kan åstadkommas, på sin höjd kan det tvättas så mycket som tre maskiner med tvätt. Plötsligt är det söndag kväll, våndas att heljen är så kort. Knäpper en cider i självförsvar, en stund senare får man dåligt samvete av att sippa sockerdricka fem före läggdags. Så otroligt onödigt.  Måndag morgon kommer. Larmet går av vid 6, katten har redan hunnit jama i 20 minuter. Man känner lite för att lipa och börjar genast räkna timmarna tills det är fredag igen.

Visst, är det mycket just nu, men alltid är det positivt att det finns mycket jobb. Det kommer en tid då jobb får mindre fokus, faktum är att jag ändå njuter av tilvaron som den är just nu. Jag är trött när jag kör hem, men för det mesta väldigt glad. Det är också roligt att komma hem. Något som inte alltid är givet, det vet jag allt för väl. Vet också att det finns de, inte alltför långt borta, som inte kan pusta ut när de kommer hem.

Om där inte finns mycket annat att vara lycklig över, så kan nog ändå alla relatera till vardagslycka. Det är kanske en konst att kunna uppskatta det lilla, men man lär sig snabbt. Och det ger mer lycka än man tror, att finna dedär små lyckokornen. Försök! Unna dig det! Stanna upp och titta på den enorma månen på den mörka himmelen, hur fin den är! Här är några av mina vardagslyckorna jag upplevt denna fredag:

-hittat en förglömd/undangömd burk med hallon; som jag antagit tog slut redan i mitten av november
-nya arbetsbyxor; hämtade dem redan igår, men idag har jag "gått in dem"
-den stora månen; mest imorse påväg till jobb, men också idag
-drivna företagare
-after-work middag med vänner
-skatta-så-tårarna-sprutar med ovannämda vänner
-nostalgisk nattklubbsmusik i bilen
-gooow choklaaa!!!
-bastu och en kall longdrink; ännu på kommande
-inspisbilder på Pinterst; jag är lite sent ute, men nu har jag fastnat!

Styrka till de som behöver det, hoppas du finner lite lycka varje dag fastän det går lite tungt just nu. :)

Gooow choklaa e alltid braa!

Trevlig Fredag!

Yrkesstolthet

Det är en fantastisk känsla när man ärligt kan säga att man trivs med sitt jobb. Det kan jag göra, jag kan till och med säga att mitt jobb gör mig lycklig. Inte kanske alla dagar i veckan, men i det stora hela.

Mycket beror givetvis på de människor man möter i sitt arbete, trevligt folk är ju just det, trevligt. Folk bemöter andra som de själva blir bemött, så i grund och botten borde väl ett glatt lynne resultera i trevliga medmänniskor? Så enkelt är det ju förstås aldrig. Andra faktorer runt omkring spelar alltid roll, lågt blodsocker, stress, PMS, osv. Men är man bekväm i sin yrkesroll är man också självsäker, självsäkerhet ger en mer eller mindre medveten positiv utstrålning. Just den självsäkerheten har för egen del stärkts många gånger om under det senaste året.

Jag minns ett tillfälle i mitt tidiga 'arbetsliv', minns inte årstiden eller övrigt sammanhang förutom en sekvens på några få sekunder. Jag är omkring 15, säkerligen förvirrad över livet och framtiden. Visste inte riktigt vart man skulle hamna och överhuvudtaget vad man egentligen ville. Men en sak var jag övertygad om. Jag ville inte jobba med samma sak som min pappa gjort i tiotals år. Vet inte hur jag resonerade, vad som var så hemskt med att vara glasmästare. I en diskussion med pappa under en arbetsdag brast jag plötsligt ut i gråt, hulkande sade jag till honom att när jag 'blir stor' vill jag inte arbeta med det som han gör. Jag var så säker på min sak då, och jag minns vad hans svar var. Han tyckte inte att det var något fel på det han gör och att han är stolt över sin yrkesroll. Kände mig ledsen, då jag kände att jag gjort pappa besviken i den stunden. Å andra sidan var jag nöjd, för jag hade uttalat för honom och mig själv att jag skulle gå min egen väg.

Men så det kan gå! Drygt 10 år senare är jag här, i pappas fotspår! Och jag kan inte ens föreställa mig att vara någon annanstans. Ibland dagdrömmer jag om att ha något på sidan om, något som skulle utveckla min yrkesroll ytterligare och bredda mitt synsätt. Men vet att tanken är långt ifrån mogen, om den ens nångång kommer bli mer aktuell än en tanke. För det finns så mycket, mycket mer att hämta från den roll jag nu har. Utveckla och lära, lyckas och misslyckas, allt ska ha sin tid. Så länge jag har min yrkesstolthet i fickan och så länge mitt dagsverk ger mig dendär speciella lyckan kommer jag ånga på. 'He e no på rade' som jag konstaterade åt en trevlig dam imorse. Som för övrigt inte bara var vilken trevlig dam som helst, utan också mor åt en utav mina 'idoler'. Nämnde jag redan att jag älskar mitt jobb?

Det visas hundar på tv ikväll. Mimmi är rätt tagen.

Relaxed b*tchface från veckoslutet. Inte en min jag tar med mig till jobbet, nog dock dubbelhakorna.

Bröllopsmässa avrundat med PRKL

Oj vilken fullspäckad dag det har varit! Har hunnit njuta på nästan alla sätt jag kommit, tagit vara på alla stunder. För denhär dagen skulle inte bara handla om bröllopsmässa, utan om egentid och själsvård. Från halv 8 imorse har jag hunnit kallprata med chaffisen på morgonbussen, allt från det dåliga väglaget och orsaken till min bussresa, till intimare ämnen såsom spysjuka och chaffisens skiljsmässa. De två sista hade nog inget med varandra att göra om jag förstod rätt.

Men så blev det ju en del bröllopsrelaterat också. I ärlighetens namn blev det nästan överdos. Mässan bestod i stort av fylliga klänningar, ringarringarringar och Geisha-karkki. Passade också på att få lite panik inledningsvis, höll det väldigt diskret dock. En fräsch bris/räddande ängel var damen som sålde och väldigt gärna berättade (ingående) om vibratorer designade för par. Inte alla som kan säga att den situationen kändes helt okej i blivande svärmors sällskap. Jag har definitivt haft tur i kärlek och kärleks svärmor. Vi hade precis så roligt som jag hade föreställt mig. <3

Efter att ha insupit tillräckligt många lager tyll beslöt jag mig för att processera det hela till tonerna av 00-musik på en crosstrainer. Roligt att vistas i gymmet igen efter ett långt uppehåll. Försökte hålla det kravlöst och lättsamt, gick semi-bra. Följde upp med lite plask i poolen och bastubad. Extra betoning på 'lite' (plask), då poolen fylldes med ett stort gäng manliga 50-plussare i samma stund som jag hade vatten upp till knäna. Men jag var nöjd med att få ha bastun och omklädningsrummet för mig själv. 

Och som lördagen lider mot kvällskvisten knaprar jag i mig de sista krispiga, överfriterade potatisbitarna på min tallrik. Sista spiken i njutnings-kistan kunde inte innebära annan än en 'Aura, PRKL!' burgertallrik på Kauppuri 5. Känner av en lätt huvudvärk till följd av tre cider och en försenad middag, men kunde inte vara nöjdare över tillvaron. Skall småningom traska tillbaka mot hotellet och se om de yra japan-turisterna fortfarande fotar gatulampor i Ainola-parken. Imorgon är det hotellfrukost och rippi-firande på schemat innan hemfärd. Hööni, ha det fint!