måndag 28 augusti 2017

Nyckeln till lycka

Ett ständigt återkommande statement som slängs fram både här och var är älska dig själv. Fixar man det blir det jättebra. Ska erkänna att jag alltid blir lite olustig varje gång jag ser bilder, artiklar, memes som tangerar själv-älskande. Mest för att jag har svårt att greppa det, och aldrig har känt nån riktig dunderkärlek till mig själv. Inte att jag känt det motsatta heller, mest bara... mja. Som dendär sången man sjöng i söndagsskolan: "Du är du och du duger". Det tycker jag duger, tycker inte att jag är mindre lycklig för det.

Frågar man mig är det två saker som fångar upp mer känsla av lycka än några "du är vacker" stickers på badrumsspegeln.

Det Lilla
Insikten om det vackra i allt litet och självklart. Förmågan att uppskatta allt runtomkring en. Fågelkvitter. Söta hundar på en söndagspromenad. Den underbara doften efter regn, eller nysågat trä, nyklippt gräsmatta. Fina vyer. Plocka bär i skogen.

Då jag är i det stället, att jag helt och fullt kan insupa allt, och alltsammans får mig att le som ett fån. Ett ärligt leende ändå från tårna. Då känner jag mig riktigt lycklig.


Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen
Förmågan att se bakom mörka moln. Det är inte alltid så enkelt att inte gå ner sig, men när du väl kommer på dig själv att skaka av dig orosmoln känns det väldigt skönt. När det är något som tynger mig sätter jag alltid det i perspektiv, "tänk på fattiga barnen i Afrika"-typ. Många tycker att "jamen nu är det inte så enkelt". Är det inte, verkligen? Men tänk på det två gånger, tänk om det vore så enkelt ändå? Det är inte fel om man inte får det att gå ihop, för så har vi inte alla blivit lärda. Det är frustrerande när vindrutan på bilen spricker och måste bytas. En träningsnarkoman är nära att lipa när en skada hindrar en från att träna på några veckor (har varit där, och jag stortjöt). För en annan känns det som världen faller samman när maten bränns inför en middagsbjudning, favorittoppen blir missfärgad i tvätten eller när laptopen pajar. Men, vågar man undra.

Är det nu så farligt sist och slutligen..?


Solstrålarna
Kort och gott, människor som inspirerar en allt till benmärgen. Jag har två starka, genomsnälla, genuina, tvättäkta solstrålar i mitt liv. Båda kvinnor. En semi-nära vän i min ålder och en bekant i 50-års åldern. Solstrålar är dom riktiga inspiratörerna, och man vet genast när man har dem omkring sig. Såna personer är helt sig själva, och deras utstrålning uppmuntrar en till just det samma. Solstrålar ger en energi med sin närvaro. Hemligheten till deras karisma är inte helt oväntat, det är folk som i grund och botten är lyckliga. Utav en orsak eller annan.

Om du har en eller flera såna personer i din närhet, umgås med dem. Är ni inte så nära vänner, ta vara på de stunder när ni väl träffas, samtalar, kanske bara hälsar åt varann? Spegla deras utstrålning, och låt dig inspireras.



Mys med katt. Mycket lycka.


"I'm on the pursuit of Happiness
And I know
Everything that shines
Ain't always gonna be gold"

fredag 25 augusti 2017

Målsättningar

Idag har jag funderat lite över målsättningar. I livet, i jobbet, i relationer, och målsättningar som fokuserar på bara mig. Vet ni, att i något skede kan det komma att bli lite stressigt med allt? Hur ska man då prioritera? Kan man ha höga målsättningar i alla kategorier samtidigt, utan att något tar skada?

Jag har väldigt svårt att tro att man kan 'get it all'. Och är rätt skeptisk när det kommer till personer som verkar att ha allt, man som kvinna. Skulle jag få se en kvinna i ögonen som jonglerar högt skjutande karriär, en trimmat kropp och friskt psyke, har tid för sina barn, ett kärleksfyllt förhållande till sin livspartner och tar tid att träffa sin väninnor föera gånger i veckan, då skulle jag säga samma sak som en rekkakuski sade åt mig igår: -"Ookko nää joku teräsnainen vai?" Stående ovationer för de som fixar allt detta, för detta är en kalkyl som jag inte ännu fått att gå ihop. :) Och då curlar vi bara en katt hemma hos ännu i detta skede...

Men om man inte får det att gå ihop trots hård vilja och mycket jobb, vad om man inser att det hela kraklerar? Om man sakta inser att man kanske inte kan få trots allt, även om uppenbarligen andra kan. Hur jobbar man sig ur en sådan sits? Och kan pressen över att uppnå sina mål ta ner en till dess att man går ner sig?

Kanske ni sett den korta videon på filosofieläraren som kör en snabb-lektion i livets prioriteringar, för ett lyckligt liv. Du kan fylla ditt glas med golfbollar, småsten och sand. Vilket börjar du med? Golfbollarna, familjen, vännerna, du och det du är passionerad över, borde vara det viktigaste. Börjar du med annat kanske inte alla golfbollar ryms med i glaset. Småsten representerar sådant som gör dig lycklig, sand är "allt annat smått". Hursomhelst, vill komma till att basen borde ligga i min familj och mina närmaste. Alltså borde detta vara min högsta prioritering och där jag borde sätta mina mål.

Varför är det sällan så då?

Varför är det vanligare att målsättningen lyder att träna fyra timmar mer i veckan framom att spendera fyra timmar mer med min familj i veckan..?

Nej, man är inte egoistisk för att man riktar sina målsättningar på hälsa, jobb eller något helt annat. Men kanske, bara kanske, vore det en idé att gå tillbaka till grunden den dagen när allt brakar samman. Backa lite. Gör rum för golfbollarna i glaset.

Det senaste halvåret har jag velat fokusera mera på min hälsa, gå ner i vikt och må bättre. Har lyckats delvist, nere på -10,5kg, är fysiskt i bättre skick, men känner mig ändå besviken. För jag är inte där jag hade föreställt mig att jag skulle vara. Jag borde ha gått ner närmare -20kg vid dethär laget, för det lyckades jag med för fyra år sedan. Oj då ni skulle veta hur mycket jsg ser tillbaka på bilder från 2013, hur jag saknar den figur jag hade då.

Men det är också det enda jag saknar från fyra år tillbaka. Jag var nyligen singel, jag var lite vilsen och mådde nog inte så bra. Var ensam i en helt ny stad, långt hemifrån. Jag var fattig studerande och osäker vart jag var påväg och vad jag ville med mitt liv.

Fyra år senare, är jag i ett underbart förhållande och planerar bröllop på min fritid. Vi bor i en lägenhet jag äger, är totalt självförsörjande tack vare ett jobb jag älskar, i ett företag jag har lyckan att vara delaktig i och får umgås med härliga kollegor om dagarna. Jag är samma person, men ändå någon helt annan. Mina proriteringar är som natt och dag.

Så tills dess att jag utvecklas till dendär stålkvinnan tänker jag försöka hålla mina målsättningar i relation till den jag är, vad jag är kapabel till. Idag, inte för fyra år sedan. Kompromissa med mig själv. En målsättning, låt oss kalla det avsikt, är att jobba på att kombinera umgänge med motion till exempel (promenadklubb, anyone?).

Kommer att ge hundra procent i mitt arbete, även om jag nu som då får höra att jag kunde lätta lite på gasen (senast idag). Men jag älskar min yrkesroll! Det jag gör, tempot, det jag åstadkommit och det som komma skall. Den dagen jobb tar bort utrymme för golfbollarna hoppas jag att jag kan prioritera om igen, men nu har jag hittat balans. En rad jobbrelaterade målsättningar filar jag ändå på, som får verkställas under hösten.

All lycka till dig som sätter ribban högt.

All lycka till dig som har dina prioriteringar rätt för just dig.

All lycka till dig som jobbar och filar på det.

All lycka till dig som är på väg.



onsdag 23 augusti 2017

Återvända

Hej Vardag! Nu har jag färdigt semestrat för denna sommar! Och det känns helt okej att återvända till jobbet, i ärlighetens namn släppte jag aldrig jobbet sådär till 100% under gågna 3,5 vecka. Det har dock tidigare konstaterats att är nästintill omöjligt. Kortade även av semestern med några dagar, mest för att jobb har hopats och kände att det inte kunde vänta längre. Med lite eftertanke är det helt ok med några semesterdagar till spars, då det så småningom drar ihop sig för mitt och Heidis traditionsenliga besök på Bak- och Chokladmässan! ^^

Har hunnit med en hel del under ledigheten. Inledningsvis blev det Qstock festival och en vecka i Äänekoski med sambon.








Om än en kort semester på tumis så var det guldvärt, och så "oss" som det någonsin kunde bli. På festivalen fick vi båda för första gången ta del av Amaranthe live, blev helt tagen! I Äänekoski blev det mestadels fiske och riktigt riktigt händelselösa dagar när det spöregnade. Testade visserligen meta i regnet, men utan lycka. Sista dagen hann jag också testa en lite annan typ av kajak än vad jag är van vid, stormgillade fiskekajaken! Skulle jag nån dag komma mig för att skaffa en egen kajak vore det absolut en sådan.

Efter vår vecka ute på tur var min främsta prioritering att träffa vänner. När veckor fyllda med jobb kommer och går, och man plötsligt inser att man inte sett sina närmaste vänner på ett par månader. Då skär det i hjärta och samvete. För det är ju så himla kul att träffas! VARFÖR finner jag inte mer tid för detta?? Under ledigheten hade jag den tiden, och den känslan var riktigt skön. Att spontant kunna åka och fika med en utav flera mammalediga vänner, sitta och prata strunt i timmar och inte ha bråttomt någonstans. En orsak till att jag ännu mer längtar tills vi får flytta tillbaka till lilla Jeppis, då blir såna spontanbesök igen lättare att greppa tag om.

Har hunnit ränna runt i skogen en hel del också. Ibland ensam, ibland med sällskap. Ibland i jakt på hjortron eller blåbär, andra gånger bara 'ute på tur'.












Där i början av augusti introducerade pappa mig till sitt 'hemliga hjortronställe', som minsann levererade! Senare har det blivit flera turer ut till Harrbåda skogar för å hämta hem blåbär, frysen är nu fem-före fylld.

Det sista äventyret jag kom mig för att göra innan semestern var över var en liten vandringsutflykt. Inspirerad utav ett nytt friluftsprogram på tv, var finska kändisar vistas tre dagar i skogen, bestämde även jag mig för att bege mig ut. Så en lördagsförmiddag tog jag bussen till Perho och Peuran polku. Första dagen blev saldot 20km, mycket tyngre än jag tänkt mig med rinkan på ryggen! Men benen bar fram hela vägen till ödestugan där jag skulle övernatta. Benen hade kunnat fortsätta, men efter tre timmar i spöregn och därmed drypande blöt från topp till tå så ville skallen annat. Bra så. Fick senare sällskap i stugan utav två trevliga tjejer från Tammerfors. Följande dag fortsatte jag framåt, hade inte riktigt klart för mig hur långt jag skulle orka, men räknade med att gå ungefär lika långt som första dagen. Visste att kroppen skulle kunna vara seg att få igång, men hade inte räknat med full fräs på migränfronten. Tog verkligen ner humöret, men kom mig ändå till den punkt jag angett åt sambon som skulle plocka upp mig med bil, 17,5km från ödestugan. Min ursprungliga ide hade varit att gå hela leden på 77km på tre dagar, senare ändrade jag planerna till 50km på två dagar. Skrattade åt mina storsinta planer redan under de första kilometrarna, och lärde mig snart skillnaden att vandra med eller utan +10kg på ryggen. Men jag är mer än nöjd med mina 37,5km på två dagar, speciellt med tanke på omständigheterna!

Så det var min semester i ett nötskal. Har också kommit framåt med både renoveringen hemma, tränat däremellan, hunnit åka och se några potentiella nya hem, samt hunnit planera vidare på bröllopet. Kändes mest att jag ville använda min lediga tid för sådant som har haltat under de stressiga sommarmånaderna, och det har jag åstadkommit. Alla finner inte frid i att bara vila upp sig under semestern, utan mer genom att göra sånt man längtar efter med inte hinner med i vardagen. Sån är jag. 

En sak jag redan saknar från semestertiden, är möjligheten att stanna uppe sent. Se på tv, planera bröllopet, läsa... Nu kallar dock vardagen, därmed läggdags. 

God Natt och trevlig sensommar! (vägrar och ignorerar allt prat och tecken på höst ännu i detta skede)