Nyckeln till lycka

Ett ständigt återkommande statement som slängs fram både här och var är älska dig själv. Fixar man det blir det jättebra. Ska erkänna att jag alltid blir lite olustig varje gång jag ser bilder, artiklar, memes som tangerar själv-älskande. Mest för att jag har svårt att greppa det, och aldrig har känt nån riktig dunderkärlek till mig själv. Inte att jag känt det motsatta heller, mest bara... mja. Som dendär sången man sjöng i söndagsskolan: "Du är du och du duger". Det tycker jag duger, tycker inte att jag är mindre lycklig för det.

Frågar man mig är det två saker som fångar upp mer känsla av lycka än några "du är vacker" stickers på badrumsspegeln.

Det Lilla
Insikten om det vackra i allt litet och självklart. Förmågan att uppskatta allt runtomkring en. Fågelkvitter. Söta hundar på en söndagspromenad. Den underbara doften efter regn, eller nysågat trä, nyklippt gräsmatta. Fina vyer. Plocka bär i skogen.

Då jag är i det stället, att jag helt och fullt kan insupa allt, och alltsammans får mig att le som ett fån. Ett ärligt leende ändå från tårna. Då känner jag mig riktigt lycklig.


Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen
Förmågan att se bakom mörka moln. Det är inte alltid så enkelt att inte gå ner sig, men när du väl kommer på dig själv att skaka av dig orosmoln känns det väldigt skönt. När det är något som tynger mig sätter jag alltid det i perspektiv, "tänk på fattiga barnen i Afrika"-typ. Många tycker att "jamen nu är det inte så enkelt". Är det inte, verkligen? Men tänk på det två gånger, tänk om det vore så enkelt ändå? Det är inte fel om man inte får det att gå ihop, för så har vi inte alla blivit lärda. Det är frustrerande när vindrutan på bilen spricker och måste bytas. En träningsnarkoman är nära att lipa när en skada hindrar en från att träna på några veckor (har varit där, och jag stortjöt). För en annan känns det som världen faller samman när maten bränns inför en middagsbjudning, favorittoppen blir missfärgad i tvätten eller när laptopen pajar. Men, vågar man undra.

Är det nu så farligt sist och slutligen..?


Solstrålarna
Kort och gott, människor som inspirerar en allt till benmärgen. Jag har två starka, genomsnälla, genuina, tvättäkta solstrålar i mitt liv. Båda kvinnor. En semi-nära vän i min ålder och en bekant i 50-års åldern. Solstrålar är dom riktiga inspiratörerna, och man vet genast när man har dem omkring sig. Såna personer är helt sig själva, och deras utstrålning uppmuntrar en till just det samma. Solstrålar ger en energi med sin närvaro. Hemligheten till deras karisma är inte helt oväntat, det är folk som i grund och botten är lyckliga. Utav en orsak eller annan.

Om du har en eller flera såna personer i din närhet, umgås med dem. Är ni inte så nära vänner, ta vara på de stunder när ni väl träffas, samtalar, kanske bara hälsar åt varann? Spegla deras utstrålning, och låt dig inspireras.

Mys med katt. Mycket lycka.

"I'm on the pursuit of Happiness

And I know

Everything that shines

Ain't always gonna be gold"