Frågan är Varför

Även fast vi inte ännu har barn så vill jag påstå att jag ändå vet lite om barn. Exempelvis, en favoritfråga hos ett frågvist litet barn är 'varför'. Alternativt 'varför inte'. Minns inte att jag själv skulle ha envisast med den frågeställningen så mycket som liten, men då var jag ändå ett barn som tyckte om att retas. Inte sådär elakt-retas utan mer gå-folk-på-nerverna-retas. Kan i samma veva be alla berörda om ursäkt (sorgligt nog är det en sida hos mig som ännu kan kika fram vid tillfälle, så ursäktar också i förskott). Så kan ju anta att jag då och då också retades med att ohejdeligt gå på med "varförvarförvarförvarför" som bara en riktigt irriterande sk*tunge kan. Men för det mesta var jag nog snäll, det har min mamma iallafall sagt.

Men det var ju inte dit jag egentligen var påväg. Istället tänkte jag ventilera vilka 'varför-frågor' som jag själv ställt på senaste tiden. För visst frågar sig vuxna också 'varför', säkert till och med mera än barnen. Vuxna tycker däremot det kan verka fånigt att spotta ur sig sina frågor korts och tvärs i kafferummet. Istället bäddar man in frågorna "kafferumsdiskussioner" för att se vad andra riktigt tycker. Kanske man möjligen får svar på sina varfön. Men alla funderingar är ju inte så lätta att bädda in i vardagssamtal. Vill man fundera över luddiga frågor så får man bara ta mod till sig och börja med "jag har tänkt på en sak...." Nå, jag har tänkt på sånahär saker:

-Varför sparkar barn på främlingar i McDonalds kön? Och varför ignorerar föräldern det. Framförallt, varför blir föräldern hårt deffensiv om främlingen ber ungen att sluta?


-Varför har stenskottet i vindrutan plötsligt efter knappt tre månader börjat spricka hejdlöst åt alla håll?


-Varför måste man idag visa sig som väldigt hälsosam i andras ögon?


-Varför måste man jobba så mycket?

Men frågan jag ställer mig gång på gång är ändå,

Varför ska man gå genom livet så allvarligt?

För att det kan ta slut helt plötsligt? Än mer orsak att lätta på lynnet! Kanske för att det är vuxet att ta saker på största allvar, ge allt, gå långt, gå hårt. "Påå baa, tii baa!" Men det finns ju fler sätt att se på saken.

I förrmiddags på en stor terass, fyra våningar ovanför mark slog det mig att jag är oerhört lycklig just nu. Allt flyter bara på, inget spektakulärt i antågande och inget storm i sikte. Ett vindrutebyte på kommande för Nissan-Pissan, lyckligtvis finns det försäkring. Skulle jag behöva stå för hela kostnaden själv hade inte heller det varit katastof. Värre saker har hänt. Det är stressigt på jobbet, orken räcker inte till varken hemmasysslor eller någon form av fysisk aktivitet. Jag drömmer om lite ensamtid, gnager mig att jag bara inte "kommer mig för". Borde fortsätta på renoveringen enligt redan uppgjorda planer. Borde göra en hel massa, men av någon anledning biter det inte på mig just nu.

Har bett om att kunna vara mer i stunden och gilla mig själv lite mer, och jag tror att detta är lösningen som presenterats mig.
En pansar av lättsamhet. Klart att jag fortfarande bryr mig om saker, men alla onödiga, allvarsamma skit-tankar rinner av mig, non-stick stekpanna-stuk!
Varför?
Ingen aning, och behöver nog inte veta heller. :)

En God Morgon-panorama över Jakobstad. Vem vore inte lycklig att få jobba utomhus en sånhär fin förmiddag? Solen <3